Rasism producerar ojämlikhet. Den påverkar livsvillkoren på en mängd samhällsområden: hälsa, förväntad livslängd, arbete, disponibel inkomst, kapital, finansieringsmöjligheter, bostad, trygghet, tillskriven trovärdighet i rättsväsendet, representation i beslutande organ. Som Göran Therborn visar i sin bok Ojämlikhet dödar finns det numera stora skillnader i förväntad livslängd hos olika grupper även i rika välfärdssamhällen. Den globala ojämlikheten som producerat olika livslängd mellan länder är nu verksam inom länder. Resurser och möjligheter distribueras hos nationella befolkningar enligt den globala ojämlikhetens huvudmekanismer, rasism och kolonialitet, vilket innebär att invånarnas livsvillkor bestäms i hög grad av tillskriven ras och var på jorden de eller deras föräldrar råkar vara födda.
Är det rasistiskt att mäta rasism?
Rasdifferentierad datainsamling har varit central för såväl europeiskt nationskapande som kolonial administration. Den uppfyllde behovet att skilja mellan kolonisatörer och koloniserade och mellan det nationella ”folket” och de andra. Datainsamling där mänsklig variation delades in i ett begränsat antal kategorier var ett etablerat forskningsområde under 1800- och 1900-talen, även om det aldrig uppstod konsensus kring antal och indelning. Olika kriterier användes i den kvantitativa kunskapsproduktionen om rasskillnad och raskhierarkier: morfologiska (hudfärg, hårtextur och liknande), etnografiska, genetisk forskning samt psykologiska (IQ-tester) – och användes sedan som underlag för rasistisk politisk praktik.
Antirasistisk universalism
Efter andra världskriget ifrågasattes rasernas existens och rasvetenskapens legitimitet. I juli 1950 publicerade UNESCO ett expertuttalande kring rasbegreppet som syftade till att förkasta rasismen till försvar för principen om alla människors jämlikhet. Experterna menade att Förintelsen hade möjliggjorts av att en ”ojämlikhetsdoktrin” fått spridning. Lösningen var att bekämpa rasfördomar och sprida vetenskapliga fakta.
Deklarationen börjar med att fastslå att mänskligheten är en. Arten homo sapiens. Skillnader som uppstår mellan människor är en följd av evolutionsfaktorer såsom isolering, genetisk variation, hybridisering och naturligt urval. Likheterna mellan människor är långt större än skillnaderna. Populationerna är flytande, vissa försvinner, nya skapas, gamla omformas. Det som kännetecknar människan är hennes plasticitet, socialitet och medfödda anlag för samarbete. Ras är en social myt som orsakat stort lidande. För att undvika alla ”misstag som görs när man talar om raser” vore det bäst att bli av med begreppet ras helt och hållet och istället tala om etniska grupper, konkluderar experterna.
Rasbegreppet kom att i stort sett ersättas av etnicitet i vetenskapliga och politiska sammanhang under 1900-talets andra hälft. Inom kritisk humanvetenskap skedde en diskursiv vändning där kategorier som betecknar sociala skillnader kom att betraktas som sociala konstruktioner kopplade till maktförhållanden snarare än verkliga objekt. Sociala grupper definieras enligt detta synsätt i relation till andra grupper snarare än av inneboende egenskaper.
Statistik som verktyg i jämlikhetsarbetet
Det institutionella arbetet mot rasism ändrade kurs decennierna kring millennieskiftet. I Unesco gick det från expertdeklarationer och upplysningskampanjer till nationella handlingsplaner med krav på återkommande uppföljning. Utgångspunkten för detta policyarbete är att stater är skyldiga att skydda offer för brott mot mänskliga rättigheter. Stater uppmanas att samla data på nationell och lokal nivå om situationen för individer och grupper som är offer för rasism. Informationen ska innehålla indikatorer för framsteg och inkludering, uppgifter om politiskt deltagande samt om ekonomisk och kulturell situation. Policyarbetet är uppbyggt kring moraliska mål, självrapportering, offentlig exponering av klandervärt beteende och certifiering av dygdigt beteende enligt antagandet att stater, organisationer och individer alltid agerar i eget intresse. Det gäller att utveckla mekanismer som kan hindra deras fallenhet för omoraliska (orättvisa, ojämlika, odemokratiska) handlingar. Kravet på datainsamling är ämnat att avslöja sådant handlande och samtidigt skapa ett incitament för ändrat beteende, genom att göra det till ett eget intresse för de involverade aktörerna.
Kursändringen kan förstås som en övergång från modernistisk tilltro till universell vetenskaplig kunskap, till en globalstyrning grundad på mänskliga rättigheter som regulativ princip, där offerperspektiv fungerar som kunskapsmässig grund. Från gräsrotsperspektiv formuleras krav på jämlikhetsdata som ett sätt att synliggöra grupper som är föremål för rasism och som systematiskt förbises. Problemet som vår forskargrupp har försökt lösa är komplext: hur kan dessa kunskapsbehov tillfredsställas på ett sätt som inte i sig producerar rasistiskt skillnadsgörande? Hur skapas jämförbara mått över tid som står i enlighet med rasismforskningens nuvarande kunskapsläge om raskategoriernas plasticitet? Hur skapas kunskap som både tillfredsställer erkännandebehov och är användbar för strukturellt jämlikhetsarbete?
Ett grundläggande metodologiskt problem är att mätning och jämförelse av hur olika gruppers sociala villkor påverkas av rasism tycks kräva att ett hanterligt antal raskategorier skapas. Det innebär att en viss synkronisk analys av rasifieringssystemet i samhället fryses och, om mätningen utförs återkommande, reproduceras över tid. Hur många, vilka och på vilket sätt skulle dessa kategorier tas fram? Skulle hudfärgs-
baserade historiska kategorier som ”svarta”, ”bruna”, ”gula” och ”vita” tas i bruk? Eller kategorier från den politiska geografin såsom ”européer”, ”afrikaner”, ”amerikaner”, ”asiater”? Vilka skulle räknas in i varje kategori? Skulle exempelvis både japaner och irakier räknas in som ”asiater”? Med vilka metoder och färgskalor skulle hudfärg räknas?
Mätbarheten skulle kräva att ingen hänsyn tas till grupptillhörigheternas föränderlighet, kontextbundenhet och samtidighet hos individer. I synnerhet skulle den ständigt pågående blandningen bli svårhanterlig. I vilken grupp skulle individer av blandad ras/etnicitet räknas? Skulle de inkluderas i flera grupper? Det skulle tvinga den statistiska analysen bort från procentsatser och in i mängdläran. Skulle de analyseras separat? Det skulle försvaga den numeriska och därför också den politiska tyngden av de minoriteter som söker erkännande som sådana. Hur skulle ansvar tas för risken att sådan statistik används rasistiskt i enlighet med befolkningsstatistikens långa historiska band till rasistiskt skillnadstänkande?
Balingholmsmodellen
Balingsholmsmodellen utnyttjar Sveriges unika tillgång till socialstatistik utan att introducera nya raskategorier i registerdatan. Hur? Genom att vända på perspektivet. Ojämlikhetsmönster identifieras först och rasifieringskategorier analyseras fram i efterhand. Det gör det möjligt att skapa kunskap om rasismens effekter utan att reifiera på förhand bestämda raskategorier. Mönstren tas fram genom klusteranalys av socioekonomiskt skilda segment av befolkningen och variabler som kön, ålder, utbildningsnivå, bostadsort, vistelsetid i landet, boendeform, anknytning till arbetsmarknaden, chefsposition, hög/lågstatusyrke, dagar i arbetslöshet, bruttolön, sjukdagar, föräldraledighet, födelseland och föräldrars födelseland. Ett slumpvist urval individer från respektive kluster bäddas in i sina grannskapskontexter, det vill säga närområdets medianinkomst, utbildningsnivå, väljarmönster, bakgrund efter födelseland och förälders födelseland. Slutligen utförs en kvalitativ undersökning med semistrukturerade livsberättelseinriktade intervjuer med individer inom varje kluster. Intervjuerna inriktas på livsvillkor samt hinder och förutsättningar för att förverkliga livsambitioner. På så sätt kan Balingsholmsmodellen producera upprepningsbara och jämförbara data om hur rasismens effekter för befolkningens livschanser utvecklar sig över tid och som kan användas som uppföljningsverktyg för arbetet mot rasism på nationell och regional nivå.
Möjligheterna för en framgångsrik kamp mot rasism och ojämlikhet beror på många olika historiska och konjunkturella faktorer, styrkeförhållanden och rationaliteter. Det är inte troligt att statistisk kunskap i sig kan åstadkomma förändring. Men den svenska staten kan inte längre hävda att det inte finns vetenskapligt och etiskt hållbara
metoder för att skapa den kunskap för jämlikhetsarbete som övernationella institutioner och civilsamhällsorganisationer som arbetar mot rasism efterfrågar.
Edda Manga är forskare och vetenskaplig ledare på mångkulturellt centrum. Hon leder projektet metodologiska laboratorier som syftar till att utveckla etiskt och vetenskapligt hållbara metoder för att mäta diskriminering på grund av ras, etnicitet och religion på nationell nivå. Edda nås på edda.manga@mkcentrum.se.